Det som händer i New York, stannar i New York
Jag har aldrig varit särskilt bra på låttexter. Vissa, som mitt förra ex, kan lyssna på en låt några gånger och sedan sjunga texten utantill. Själv är mitt textminne lika uselt som mitt lokalsinne, och for the record så kan jag fiortfarande gå vilse i min egen lilla hemstad. Det är så det är bara. Men texten till fantastiska New York tror jag sitter.
När Prinsen av Peking släpptes hösten 2009 var det den låten, tillsammans med Hela Livet var ett Disco, som jag och min vän tog till oss först. Vi sjöng alltid med på New York, aldrig förutbestämt utan spontant varje gång den kom igång. Det går ju bara inte att låta bli, rent reflexmässigt så sjunger jag alltid när versen drar igång med "14 timmar på ett flyg..." (Efter askmolnet på Island året efter bytte jag ut "Mellanlandar i Reykjavik" till "Mellankraschar i Reykjavik", inte särskilt kul men ändå)
New York går fortfarande väldigt frekvent i skivspelaren/spotify. Låten har ett härligt flyt och jag gillar själva ljudbilden väldigt mycket med det intensiva pianot och tempohöjningen efter en minut. Men framförallt är texten underbar med flera sköna rader. Min favoritrad är fortfarande "Sover mina timmar helt okej, drömmer faktiskt inte om dig" är min favoritrad. Jag tycker att den är fin.*
Jag såg Markus på Södra Teatern när han spelade låten första gången. Han berättade då om en del av bakgrunden till låten. Om jag minns rätt så berättade Markus att låten utgick från ett dåligt resminne i New York, om en resa där han skulle träffa nån tjej i NYC men som slutade med att han ringde in en kompis från Sverige för att hålla honom sällskap. Det var ingen lyckad resa, men resan blev till en väldigt bra låt.
Och om en dryg månad ska jag själv till New York. Jag är i stort sett alltid fattig men efter sommaren hade jag lite pengar över, och hellre än att lägga dem på mat eller annat tråkigt, så spontanbokade jag en resa när pengar fanns. Det blir 15 dagar i världens bästa land, i NYC, Boston, Philadelphia och Washington D.C. De flesta av dagarna kommer att tillbringas i just New York, där jag ska dricka öl, äta hamburgare, gå på baseball, kolla på höga hus, sjunga karaoke osv. Leva typ.
De har som bekant även kändis-sightseeing, Seinfeld-turer och Sex and the City-turer i New York. Jag var lite sugen på Seinfeldturen, det var en fantastiskt bra serie, men jag vet inte om det är så roligt att besöka det där caféet ändå. Då åker jag hellre i Krunegårds fotspår. En ny "tur" där man spårar i Italien, satsar allt på rött i roulette och besöker en nattöppen tatuerare. Det låter klart roligare.
Det känns väldigt lovande på förhand, men visst kan det bli fiasko också. Jag ska bo hos någon slags vän, vi träffades för några veckor sedan och vi vet inte särskilt mycket om varandra. Det kan nog gå lite hur som helst, men jag tar den risken. I nödfall får jag väl ringa in någon vän från Sverige.
Överlag har man lite för stora förväntningar på resor. Det som ska bli fantastiskt blir sällan det. Ens liv blir inte bättre för att man är på en annan bättre plats, om man mår dåligt från början. Men oavsett, det viktigaste är att man försöker. Och jag kommer verkligen försöka göra denna resa till den bästa hittills. Jag ska ha en jäkla bra inställning helt enkelt, 100 procent sorglöst liv i 15 dagar. Det ska man väl klara i en stad som NYC.
Svarta fasader står som speglar när jag tittar i dom så ser jag att jag
faktiskt är glad, det har inte hänt sen inte vet jag.
Svarta fasader står som speglar vinkar in en av alla gula bilar sen
klubb, klubb, klubb o jag börjar bli jättefull.
***
Vi kör en liten nyhetsupdate nästa vecka istället. Ha det fint i helgen!
/J
Ett år med Dagenskrune
Som jag skrivit förut; jag lyssnar på Krunegård när jag har tråkigt, när jag har roligt, när jag festar, när jag bakisdeppar, när jag egentligen borde lägga mig, när jag behöver hämta kraft. Och det kan väl sägas om musik i stort, och ibland finns det artister man lyssnar lika mycket på. Men när andra artister försvinner ur ens medvetande i perioder, finns Krunegårds musik alltid där. Alltid nr 1 på Top Artists på Spotify, alltid närmast vinylspelaren, alltid i cd-spelaren. Jag hoppas att det kommer förbli så.
Det är ett handikapp att livet, hoppet, ivern brinner för starkt
Länge, länge flera år
Pilla upp sår, lät inget läka
Höll mig smal genom att inte äta
Länge, länge flera år
Försvunna dar och eviga nätter
Vätskeersättning och värktabletter var allt man behövde
Sen kom du
Jag återkommer ofta till Lev som en gris dö som en hund. Den har flera olika djup och själv känner jag mest igen mig i rastlösheten som Markus beskriver. Den den där rastlösheten som gör att man bara kör på och festar alldeles för mycket varje helg, som gör att man kör på alldeles för hårt tills man en dag träffar en kärlek som lugnar ner en och gör allt lite bättre.
Den låten var verkligen soundtracket för min höst 2011. Då var det bara alkohol och fest som kunde ta bort det där svarta hålet i magen. Så jag festade tre dagar i veckan i högsta växeln varje gång. Det gjorde mig på något sätt lugn, motsatsen att sitta hemma ensam en fredagskväll rev bara upp sår och gjorde mig smått tokig. Så jag körde på med försvunna dar och eviga nätter och det blev mer höst, kallare och mörkare för varje vecka.
Sen kom hon, en mörk novemberonsdag i en skitig källarlokal. Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne under den hösten och vintern. Jag var dålig på att visa det och jag förstod nog inte det själv just då, men hon var det enda som gjorde vintern värd i all misär. Vi hade en rolig resa i rasande takt rakt ner och i april var tog det slut. Det var lite som i de flesta förhållanden, det uppstår uppförsbackar, och till slut kommer en som man inte kommer över.
Under våren var jag varken festsugen eller sugen på att träffa nån heller, men sen kom sommaren med förhoppningar och festmöjligheter. Och en stor dos rastlöshet. Så jag har tackat ja till allt möjligt, kört på i hundra procent utan en tanke bakom och festat som det inte fanns någon morgondag (klyschigt men sant). Det har varit en härlig sommar och jag har mestadels haft väldigt roligt. Vädret har varit ganska torftigt men jag minns inte sommaren för vädret utan för de människorna som jag umgåtts med och lärt känna. Och jag har hängt med många fina människor och har många fina minnen.
Igår var det fest igen, som under alla helger, men det var annorlunda igår. Framåt 03-snåret i klubbkaoset kände jag för första gången energin rinna ur mig. Jag har inte varit trött en enda gång i sommar på fest, jag har aldrig gått hem i förtid eller slutat dansa. Men det känns i luften att det närmar sig höst och jag börjar känna mig trött och rädd. Jag vill ha kvar sommaren lite till och jag kommer dra det sista ur den. Men hösten är här när som helst. Och jag kommer inte få tillbaka energin på länge igen, jag kommer köra på i samma takt men det kommer ändå gnaga inombords. Jag har varit på topp hela sommaren men jag är rädd att det blir tomt i bröstet snart. Kanske är hon jag träffar nu rätt, men jag vet inte. Jag hoppas men jag vet inte än.
Undrar vart den ska ta vägen, om den redan ska ge upp för höst
Samma tankar rör sig även här, jag undrar var det värt att kämpa o stå emot
Jag har jobbat väldigt mycket i sommar och borde lagt mig tidigare under kvällarna än vad jag gjort. Men så sitter man framför Spotify framåt 11-12-tiden och ska bara höra en Krunegård-låt, som lätt blir två-tre, fjorton-femton. När jag väl börjar spela Krunegård så kan jag inte sluta. OS-avslutningen verkar förresten intressant och sevärd, men först måste jag höra Dystra Utsikter. Och Handshake and a Smile.
Sommaren står o väger
Fast jag hoppas fortfarande på att sommarturnén lever vidare lite till. Popaganda hade suttit hur fint som helst och Malmöfestivalen hade också fungerat. Ledsen om jag tjatar men det är väldigt långt till november (kan man ju hoppas).
- Minusgrader rensar luften
- Everybody hurts
- Love of my life
- Hollywood hills
- På promenaden
- Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
- Vår sista dans
- Askan är den bästa jorden
- Hela livet var ett disco
- Jag är en vampyr
- Korallreven och Vintergatan
Visst blir man sugen på lite konserteufori?
***