Jag var på kryssning (Köpenhamn-Oslo) söndag-tis fm och ni vet vad det innebär. Människor som dansar ohämmat till något slitet coverband, alkohol som flödar, och en känsla av att "det som händer på båten, stannar på båten". Jag kan inte låta bli att gilla det.
Det är trots allt mer äkta att festa på det viset, än som många gör i exempelvis Sthlm. Gå till en halvcool klubb i innerstan och du ser alldeles för många som håller tillbaka. Det finns någon slags oskriven regel om att man inte ska visa för mycket danslust, inte visa för mycket lust för drickan eller för mycket lust för någon av det motsatta könet. Ligg lågt och spela svår, annars får du gå hem ensam. Alla som har varit på Trädgården vet vad jag menar.
Men det finns förstås fördelar och nackdelar med allt. I längden hade man nog tröttnat på danska fyllon med slipsen på huvet.

Igårkväll hade jag Markus "Hela livet var ett disco" på huvudet. Det var bjud upp-dans på båten och jag satt och tvekade på om jag skulle våga. Jag tycker att det är ganska kul att dansa, men jag är en blyg charmör och dessutom var jag ganska nykter igår. Ryggen mot väggen, tittar på sista dansen. På vägen hem lovar jag mig själv igen att nästa vecka bjuder jag upp nån, vemsomhelst.
Men jag har tröttnat på den där känslan som Markus träffar så bra med de raderna. Att gå och ångra sig efteråt för saker man gjorde eller inte gjorde.
Så igår vid dansen tog jag mod till mig, gick över hela lokalen och bjöd upp en söt danska. Hon tackade ja och sedan dansade vi ohämmat till ett slitet coverband, precis som det ska vara. Det blev en trevlig kväll.

***
Sedan finns det ju andra kvällar, när man vet vad man vill ha, men ändå inte kan få det. När den finaste tjejen på stället redan har en pojkvän, som bor långt bort men ändå för nära. 

***
Det är lite nyhetstorka kring Markus och Serenades just nu, men om någon har nyhetstips eller andra förslag på tänkbara saker att skriva om, maila gärna [email protected] eller kommentera.
/J