Tom är ingenting och det var tomt i mig
Alla tider och minnen har sina soundtrack. Album och låtar som man lyssnade på intensivt under en viss tid och därför fortfarande hör samman med vissa perioder av ens liv. När jag läste journalistik i en skog utanför Vetlanda för några år sedan var det album som Fleetwood Macs Tusk och The Very best of the Smits. Flera av låtarna från de plattorna ligger som en ljudmatta över skolåren i Småland. När man hade sina mörka stunder, ensam i en tjugokvadratare i ingemansland, kunde musiken ge en viss tröst. Det var låtar som "There is a light that never goes out", "I Know it's Over" och "Storms", som alltid kommer att vara förknippade med folkhögskoleåren.
Men ingen skiva har varit lika signifikativ för en period i mitt liv som Prinsen av Peking hösten 2009. Jag bodde då som ett källarbarn (fast inte inlåst) i Sthlms utkanter och allt var grått. Mitt gråa kvarter, mitt gråa jobb, mina gråa kollegor, mitt gråa liv. Några månader senare skulle jag åka iväg till Sydamerika och tanken på Rios stränder fick ekorrhjulet att rulla på, men det var ingen rolig höst.
Men allra bäst var Hela Livet var ett Disco. Det kändes inte som någon märkvärdig låt från allra första början, men den satte sig på hjärnan och ville aldrig släppa taget. Kanske var det för Markus påträngande närvaro, kanske för den träffande texten. Det hade ju inte riktigt blivit som man tänkt sig. Kicken, var är den? Jag tror inte att jag hört någon låt lika mycket som Hela Livet är ett Disco, åtminstone inte så intensivt som under hösten 2009.
Sedan tog låtarna från "Lev som en gris.." allt mer plats och numera håller jag "Lev som en gris, dö som en hund" som en lika bra platta som Prinsen av Peking. Men den hösten var det Prinsen av Peking som gällde.
Men ingen skiva har varit lika signifikativ för en period i mitt liv som Prinsen av Peking hösten 2009. Jag bodde då som ett källarbarn (fast inte inlåst) i Sthlms utkanter och allt var grått. Mitt gråa kvarter, mitt gråa jobb, mina gråa kollegor, mitt gråa liv. Några månader senare skulle jag åka iväg till Sydamerika och tanken på Rios stränder fick ekorrhjulet att rulla på, men det var ingen rolig höst.
Förutom den stundande resan var det min vän I.F. som gjorde att man stod ut. Hennes roliga och härliga sällskap som gjorde tillvaron lite bättre. Och vi lyssnade alltid på Prinsen av Peking. Det var längtan att få komma bort i New York och Trelleborg-Travemunde, längtan efter att hitta någon i Dålig på Vardag, ångesten i Natt efter Natt och festkvällarna i "Ingenting är vettigt 00.30" etc etc. Det var helt enkelt låtar som handlade om mitt liv. Svart är ingen färg det är så man känner sig.
Men allra bäst var Hela Livet var ett Disco. Det kändes inte som någon märkvärdig låt från allra första början, men den satte sig på hjärnan och ville aldrig släppa taget. Kanske var det för Markus påträngande närvaro, kanske för den träffande texten. Det hade ju inte riktigt blivit som man tänkt sig. Kicken, var är den? Jag tror inte att jag hört någon låt lika mycket som Hela Livet är ett Disco, åtminstone inte så intensivt som under hösten 2009.
Sedan tog låtarna från "Lev som en gris.." allt mer plats och numera håller jag "Lev som en gris, dö som en hund" som en lika bra platta som Prinsen av Peking. Men den hösten var det Prinsen av Peking som gällde.
Efter årsskiftet lämnade jag och min bror Sverige för Sydamerika och USA. Men det är en annan historia. Den handlar inte så mycket om Markus, men den innehåller små anekdoter som när jag spelade Krunegård/Laakso på Rio-förfest och för Myspace-människor i LA.
Vad som blir höstens soundtrack återstår att se. När Birds kom i våras var jag kär och ganska lycklig ("Now I know what love is all about"), och låten hade inte kunnat tima bättre för egen del.
Nu är det andra tider och lite mörkare, lite mer Oceans. Men jag hoppas att höstens soundtrack ska bli ljust. Att någon ny vänlig själ kan mig lite Birds-känsla igen. Att rätt tid och plats för båda blir just nu.
Vad som blir höstens soundtrack återstår att se. När Birds kom i våras var jag kär och ganska lycklig ("Now I know what love is all about"), och låten hade inte kunnat tima bättre för egen del.
Nu är det andra tider och lite mörkare, lite mer Oceans. Men jag hoppas att höstens soundtrack ska bli ljust. Att någon ny vänlig själ kan mig lite Birds-känsla igen. Att rätt tid och plats för båda blir just nu.
Kommentarer
Skrivet av: Lisa
åh<3 fint skrivet!
Skrivet av: Jens
Glad jag blir, tack Lisa:)
Skrivet av: Elli
Håller med föregående!
Skrivet av: Jens
Tack Elli!:)
Skrivet av: hanna
men åh. känner igen mig lite där. aj så fint.
Trackback