Natt efter Natt" är tveklöst en av Prinsen av Pekings starkaste spår. Jag tror att vi alla upplevt såna långa och hemska nätter nångång, och Markus fångar den känslan så bra. Ångesten när man ligger vaken om natten, när man inte kan tränga bort sina mörka tankar och bara vill sova bort allt. När man istället ältar gamla minnen och det det där svarta hålet inom sig bara blir större och större. När är allt bara är ett enda stort mörker, när paniken slutligen når en 4.48. Gudar och döden och allt som är ogreppbart stort, 4:48 kommer alltihop. 4:48 är hjälpen långt borta. 4:48 kan mörkret inte stoppa.  

Jag minns spelningen på Södra Teatern när Markus körde Prinsen av Peking live för första gången. Under "Natt efter Natt" singlade det ner röda rosblad på bandet och Markus sjöng med en sån närvaro. Och jag kanske missminner mig men jag tror att Markus var lite rörd efteråt. Det var konsertens vackraste stund.
 

"Natt efter Natt" berörde mig mycket när den kom och gör fortfarande. Och igår hade jag själv en sån natt, med mörker, gamla skratt och med ångesten. Igår tog det slut med min egen prinsessa av Peking, min prinsessa av Stureby. Jag älskade henne i nio månader, hon älskade mig i åtta, och femte försöket var hemskt.

Och det får utgöra någon slags förklaring till att inläggen på bloggen har varit lite mörka, och korta, på sistone. Det har inte alls varit meningen, meningen är att den här bloggen ska vara glad och positiv. Men det har varit tungt på slutet och skrivlusten har varit därefter.

Samma nätter väntar alla.

 

Det kommer vara lite vemodigt ett tag till på bloggen, men sen blir det ljusare. Det blir det alltid.

Tack för att ni läser.
/J