Solen skiner, man är ledig och hela sommaren ligger framför en. Ändå känner man bara tomhet när man går bland glada barn i Humlegården, bara saknad efter folk som försvunnit ut ur ens liv och med noll framtidshopp. Man har såna dagar ibland. Idag är det en sådan dag, denna meningslösa nationaldag. Då är det tur att man framåt kvällen kan stänga in sig i lägenheten och inte behöva dra ner fler människor i sitt vemod.

Så nu sitter jag här och lyssnar på Krunegård. Grottar ner mig i svärtan och svartsyntheten som finns i väldigt många av Markus låtar. Jag mår kanske inte bättre men ibland måste man gräva ned sig lite djupare för att slutligen komma upp igen. En timmes självrannsakning med Markus musik i bakgrunden, sen är förhoppningsvis det där svarta hålet i magen lite mindre. Kanske. 

Jag lyssnar på Markus varje dag. När jag inte har något att göra, när jag har massor att göra, när jag mår bra och när jag mår dåligt. En mindre bra dag som denna lyssnar jag på fantastiska låtar som Hjälp, Korallreven & Vintergatan, Sommaren står o väger, Dystra Utsikter, Natt efter Natt, Se på mig nu, vad tycker du?, Noiserock i Japan, Åh Uppsala, Hela Livet var ett Disco. 
Andra dagar är det bara Laakso som gäller. Never Satisfied är jag otroligt svag för och en låt som Worst Case Scenario bränner rakt in hjärtat. Krunegård är så skör i Worst Case och det finns mycket desperation så man mår dåligt (på ett bra sätt). Ibland är den världens bästa låt. Ibland är Västerbron världens bästa låt. 

Man är aldrig ensam med en bok brukar det heta och detsamma gäller för Krunegårds musik. Den hjälper verkligen såna här dagar.