Det känns ofta som att Internet blivit en hård plats. Överallt, på kommentarsfält, forum och i sociala medier, ser man det. Hatet, hånandet och sparkandet. Rasandet. Det speglar väl världen i stort, men nog lever folk ut sina mörka sidor på internet. Det blir bara värre och värre. För som det är nu så svämmar Internet över av näthat och hånande. Jag kan själv vara bitter men jag försöker alltid hålla en bra ton mot andra människor, om de så finns ute på stan eller bakom en dator. Andra verkar ha släppt på sina spärrar. 
Värst av allt är det anonyma näthatet där folk gömmer sig bakom en falsk identitet och hugger till höger och vänster. En vän till mig berättade för mig att hon och andra tjejer på Tumblr ibland får anonyma mail där avsändarna skriver hur fula de är och att de borde gå och dö. Sånt gör mig ledsen. Och jag mår också illa av det, mer ärliga hånandet, som förekommer på Twitter. Där sparkar man ibland gemensamt och öppet på folk som andra redan sparkar på. 

Man borde kanske bara dra sig ur, jag vet vänner som slutat läsa tidningar och se på nyheterna, som gått ur facebook, för de orkar inte med all skit. Jag kan inte sluta i nuläget, jag vill hålla mig uppdaterad, men jag har förståelse för människor som ger upp det där.

 

Med tanke på allt det tråkiga som finns på internet är jag extra glad och tacksam för läsarna som följt denna blogg. Jag har drivit den här bloggen i ett och ett halvt år och aldrig har det kommit några dryga kommentarer, något hån eller negativt överhuvudtaget. Jag har ofta varit väldigt öppen med mig själv och visat mig skör, men jag har inte fått någon skit för det. Och det är jag väldigt tacksam över, det är fint. Det kommer jag sakna när jag lägger ner bloggen om en vecka, alla fina läsare med gemensamma nämnaren Markus Krunegård.
Och nog verkar det som att Krunegård har särskilt hyggliga fans, om man nu ska generalisera. Det finns en värme på instagram och nätet när fansen diskuterar Krunegård, och på Krunegårds konserter har jag alltid blivit bra bemött av andra fans. Det har alltid funnits en vilja att lyssna på musiken, snarare än att typ hävda sig själv och putta på andra etc. Det är alltid upplyftande att gå på Krunegård-konserter, jag träffar alltid trevliga människor som jag vill fortsätta träffa. Nu lär det dröja till nästa konsert, men jag längtar till den dag när man står tillsammans med sjysta människor framför Krunegård igen. 
Jag har alltid varit mer eller mindre anonym på denna blogg, det spelar ingen roll vem jag är i sammanhanget, men om nån läsare vill fortsätta följa mitt liv efter bloggavslutet så finns jag på instagram, helsaltkille (fråga inte) heter jag där. 

Så, vi kör på en vecka till med bloggen och vi hörs framåt helgen. Tills dess, ha det fint. 
/J