Wide open for love, any love, from anyone
På tåget i lördags en bit före Stockholm bestämde jag mig för att aldrig åka till Finland. Två finska killar hade suttit bredvid och pratat oavbrutet i närmare fyra timmar, och jag var så trött på dem. Inte så att jag var irriterad, alla har sin fulla rätt att prata hur mycket de vill, men jag var så trött på finska och trött på att inte förstå ett ord. Om man ska lyssna på ett samtal under flera timmar vill man åtminstone förstå vad det handlar om. Så jag bestämde mig för att aldrig besöka Finland, det fick helt enkelt vara så med den saken. Det brukar vara så med mig, det är vitt eller svart för mig och ingenting finns där mellan. Allt eller inget. Jag ska vara så och göra så, men oftast slutar allt på ett annat, motsägelsefullt, sätt än jag tänkt mig.
Som det här med Finland. Det dröjde några dagar och igår fick jag för mig att jag ville till Helsingfors. Eller "ville" är fel ord, det var snarare så att en kompis ville ha med mig på en kryssning. Och ska vi åka på kryssning så tycker jag att vi borde se något mer än fulla människor och karaokemaskiner, och då kom jag på att vi kunde åka till Helsingfors. Helsingfors på vintern är nog mest, tja, vinter, men det är ändå en huvudstad och har säkert en del att erbjuda även en smällkall februaridag. Så vi åker kanske dit snart, trots allt. Trots att jag aldrig skulle till Finland.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om kryssningar och finlandsbåtar. Det kan vara kul på ett sätt, människor är laddade för fest och det blir fest. Och jag gillar särskilt tanken på att alla är fast på båten, det finns ingenstans att ta vägen eller något "hem". Så alla super. Det finns något fint med det också. Fast Finlandsbåten kan också vara världens ensammaste plats, ute på däck en kall o mörk kväll i januari. Och lika ensamt kan det kännas där inne, det finns ofta en viss tomhet i luften även om det är fest. Det är inte för inte som Finlandsbåten nämns i "Korallreven & Vintergatan". Mänsklig Värme, snälla kom närmre.
Som det här med Finland. Det dröjde några dagar och igår fick jag för mig att jag ville till Helsingfors. Eller "ville" är fel ord, det var snarare så att en kompis ville ha med mig på en kryssning. Och ska vi åka på kryssning så tycker jag att vi borde se något mer än fulla människor och karaokemaskiner, och då kom jag på att vi kunde åka till Helsingfors. Helsingfors på vintern är nog mest, tja, vinter, men det är ändå en huvudstad och har säkert en del att erbjuda även en smällkall februaridag. Så vi åker kanske dit snart, trots allt. Trots att jag aldrig skulle till Finland.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om kryssningar och finlandsbåtar. Det kan vara kul på ett sätt, människor är laddade för fest och det blir fest. Och jag gillar särskilt tanken på att alla är fast på båten, det finns ingenstans att ta vägen eller något "hem". Så alla super. Det finns något fint med det också. Fast Finlandsbåten kan också vara världens ensammaste plats, ute på däck en kall o mörk kväll i januari. Och lika ensamt kan det kännas där inne, det finns ofta en viss tomhet i luften även om det är fest. Det är inte för inte som Finlandsbåten nämns i "Korallreven & Vintergatan". Mänsklig Värme, snälla kom närmre.
***
http://markusevangeliet.blogg.se/ har ett matigt och läsvärt inlägg om Markus spelning i Hultsfred i lördags. Läs om låtarna på konserten och Markus konsertplaner för 2013.
***
Detta liveframträdande av Italy vs Helsinki gillar jag, Jöback är på plats och Markus är på så bra humör:
Kommentarer
Trackback