Jag återkommer ofta till Lev som en gris dö som en hund. Den har flera olika djup och själv känner jag mest igen mig i rastlösheten som Markus beskriver. Den den där rastlösheten som gör att man bara kör på och festar alldeles för mycket varje helg, som gör att man kör på alldeles för hårt tills man en dag träffar en kärlek som lugnar ner en och gör allt lite bättre.
Den låten var verkligen soundtracket för min höst 2011. Då var det bara alkohol och fest som kunde ta bort det där svarta hålet i magen. Så jag festade tre dagar i veckan i högsta växeln varje gång. Det gjorde mig på något sätt lugn, motsatsen att sitta hemma ensam en fredagskväll rev bara upp sår och gjorde mig smått tokig. Så jag körde på med försvunna dar och eviga nätter och det blev mer höst, kallare och mörkare för varje vecka.
Sen kom hon, en mörk novemberonsdag i en skitig källarlokal. Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne under den hösten och vintern. Jag var dålig på att visa det och jag förstod nog inte det själv just då, men hon var det enda som gjorde vintern värd i all misär. Vi hade en rolig resa i rasande takt rakt ner och i april var tog det slut. Det var lite som i de flesta förhållanden, det uppstår uppförsbackar, och till slut kommer en som man inte kommer över.
Under våren var jag varken festsugen eller sugen på att träffa nån heller, men sen kom sommaren med förhoppningar och festmöjligheter. Och en stor dos rastlöshet. Så jag har tackat ja till allt möjligt, kört på i hundra procent utan en tanke bakom och festat som det inte fanns någon morgondag (klyschigt men sant). Det har varit en härlig sommar och jag har mestadels haft väldigt roligt. Vädret har varit ganska torftigt men jag minns inte sommaren för vädret utan för de människorna som jag umgåtts med och lärt känna. Och jag har hängt med många fina människor och har många fina minnen.
Igår var det fest igen, som under alla helger, men det var annorlunda igår. Framåt 03-snåret i klubbkaoset kände jag för första gången energin rinna ur mig. Jag har inte varit trött en enda gång i sommar på fest, jag har aldrig gått hem i förtid eller slutat dansa. Men det känns i luften att det närmar sig höst och jag börjar känna mig trött och rädd. Jag vill ha kvar sommaren lite till och jag kommer dra det sista ur den. Men hösten är här när som helst. Och jag kommer inte få tillbaka energin på länge igen, jag kommer köra på i samma takt men det kommer ändå gnaga inombords. Jag har varit på topp hela sommaren men jag är rädd att det blir tomt i bröstet snart. Kanske är hon jag träffar nu rätt, men jag vet inte. Jag hoppas men jag vet inte än.

 

***
Jag har jobbat väldigt mycket i sommar och borde lagt mig tidigare under kvällarna än vad jag gjort. Men så sitter man framför Spotify framåt 11-12-tiden och ska bara höra en Krunegård-låt, som lätt blir två-tre, fjorton-femton. När jag väl börjar spela Krunegård så kan jag inte sluta. OS-avslutningen verkar förresten intressant och sevärd, men först måste jag höra Dystra Utsikter. Och Handshake and a Smile. 

 

***

Mattias tipsade om nyhetsklipp med Markus som lagts upp på tv4play, inför spelningar i Borås och Peace and Love: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_boras?title=markus_krunegard_glad_over_att_vara_tillbaka_i_boras&videoid=2204220

 

***

Alina tipsade om detta klipp när Markus får "pris" av Allsången på Skansens Robert Rydberg. Notera Markus snygga jacka: 

 

***

Ni får ursäkta om jag blir klyschig och melankolisk ibland. Det blir lätt så under söndagsångestens inflytande. 

Vi hörs snart igen.

/J